I mitten av 80-talet var jag kompis med en boxare. Vi kan kalla honom Göran. När Göran som sjuttonåring vann SM-guld i flugvikt blev han uppsökt av Lilla Sportspegeln för en bandad intervju. Reportern frågade:
– Kraften i dina slag, Göran, var kommer den ifrån?
– Det är mitt klasshat.
– Vi tar om det där. Göran, du är pigg i ringen! Varifrån får du energin?
– Från klassamhället.
– Okej Göran, du vet, det här är ju ett teveprogram som väldigt många kommer att titta på, särskilt barn. Bara så du tänker på det. Vi börjar om: Hur förbereder du dig inför en match?
– Jag tittar i morsans lönekuvert och sen vill jag slåss.
Reportern ger upp och stänger av mikrofonen. Det blev ingen intervju. Vissa saker får man bara inte säga.
De längst ner i pyramiden ges aldrig möjlighet att uttrycka sina livserfarenheter och känslor. Och vi som en gång varit där får inte verbalisera vårt alltjämt pulserande hat mot klasskrankorna, för då påminner vi om att klassamhället är en struktur och inte en fråga om den enskilda individens fria val. För hur skulle samhället se ut om alla samfällt och samtidigt, inte bara en och en och då och då, gjorde en klassresa? Om pyramiden plattades ut? Alltså, verkligen blev platt?
I dag är Göran en respekterad gymnasielärare, men under hans skjorta dunkar alltjämt klasshatet.
